Emelie

Jag antar att en nyhet alltid är en nyhet fast att det inte är en rolig sådan.
Förra veckan så var jag och höftledsröntgade HeQuille och 3 av hans kullsystrar, något som oroat mig ända sedan jag fick hem honom. När han låg där på bordet så grät jag och sa till Eva att jag är så rädd för att han ska ha höftledsfel. Sekunden efter kommer veterinären in och säger det jag fruktat mest; det här ser inte bra ut.
Timmarna därefter passerade som i en dimma, jag minns att jag grät och inte visste var jag skulle bli av. På något vis tog vi oss hem. Idag visas resultatet på SKK hunddata. Han har höftledsgrad D. Armbågar UA (0).
Jag kan inte sluta gråta. Det är inte såhär det ska vara. Min underbara bäste HeQuille.
Det finns ingen bättre, så varför blev det såhär?
Veterinären som utförde röntgenundersökningen berömde hur välmusklad han är, och när hon sagt det så var jag
tvungen att fråga om det var jag gjort något fel i motion och liknande och som i sin tur orsakat dethär. Till min "lättnad" sa hon att det var helt och hållet genetiskt och att det var ingenting jag skulle gå och lasta mitt samvete med.
Jag önskar att det kunde kännas lättare.
Nu så får vi tänka om, nu kommer vår prioritet ligga i att bygga en så bra muskelkorsett som möjligt, och att hålla honom i en så bra kondition som det bara går. Jag har kontaktat kiropraktor, massör och hundsimm och han kommer att byta foder och nu istället äta BARF. Jag kommer att göra allt och ännu mer för att han ska må bra.
Vi ska klara detta, på något sätt, det är jag och HeQuille.