Emelie

Idag så var jag och Andrea ute i skogen för att lägga spår till hundarna. Lagom bra väder och ingen blåst. Vi delade upp marken mellan oss och gick ut  våra respektive spår. Sen har vi en ritual som innebär att vi pratar strunt i ungefär en timme tills det är dags att gå spåren. Så först var det HeQuilles tur (då han hade två spår idag). Det gick kalasbra, vi enades om att detta var hans bästa spår någonsin!
Därefter var det Boris tur. Andrea sa att det var lite småsnårig terräng och att det kunde vara lite fuktigt. Jag tror att jag ska ge henne en ordbok, för hennes ord passade inte in på verkligheten. Skogen var i princip ett enda stort snår och marken var inte lite fuktig, vi gick i ett kärr! Jag fick en riktig snilleblixt och bestämde mig för att snedda lite och komma i ett bättre läge för att se hur Boris arbetade. Tji fick jag. Jag hamnade mitt ute i ingenstans, och definitift inte där Andrea lagt spår. Jag kunde inte se dem någonstans, men jag såg däremot stora spår efter vildsvin. Därefter (och jag vet att det är löjligt...) spelades det filmsekvenser i mitt huvud från Wrong Turn, fast den utspelade sig i Fulltoftaskogen. När jag äntligen började kunna se bilarna på ett långt avstånd så tror ni inte att marken delades av med en stor å? Så det blev till att ta sig fram längs ån för att sedan hitta ett ställe där man kunde gå över. Därefter ta sig igenom ytterliggare en massa snår och sedan komma fram till bilen. Andrea undrade var jag hade tagit vägen, jag påpekade att skulle hon lägga fler spår i sådan terräng så får vi lägga upp nya rutiner som inte innebär att jag ska behöva fara fram i skogen som en halvtaskig Indiana Jones!