Tråkigt
att du inte känner att du kan komma till mig och prata. Att jag ska behöva sitta och läsa på internet vad som händer och hur du mår. Beklagligt. Det ordet räcker inte ens till, men det värsta är nog att jag har börjat att acceptera att det är så. Jag förvånas inte längre över det, och det är verkligen det värsta.
Pratade med Luddet inatt och han muntrade verkligen upp mig och fick mig till att skratta så jag höll på att dö av andnöd! Och som om det inte räckte med det så fick jag mail ifrån en riktigt oväntad person igår. Jag har nog inte riktigt smält det än, men vi ska ses på utställningen i mars, och det ska bli trevligt. Men som sagt, fortfarande lite chockad.
Pratade med Luddet inatt och han muntrade verkligen upp mig och fick mig till att skratta så jag höll på att dö av andnöd! Och som om det inte räckte med det så fick jag mail ifrån en riktigt oväntad person igår. Jag har nog inte riktigt smält det än, men vi ska ses på utställningen i mars, och det ska bli trevligt. Men som sagt, fortfarande lite chockad.
Kommentarer
Trackback