Emelie

Igår var jag på ett ruskigt konstigt humör. Kan inte skylla på pms och hade jag inte vetat bättre så påminde mitt humör väldigt mycket om min kompis graviditetshumör (och det är det definift inte i mitt fall!). Jag gick från skratt-->gråt-->deppig-->glad-->bitter osv. Vem orkar med det?! Jag var så trött på migsjälv. Sen så fick jag ett ryck och skulle säga upp relationer. Jag kände lite i stil med att ensam är stark. Om folk inte bryr sig om mig, varför ska då jag sitta och sakna dem? Imorse när jag och HeQuille var ute, när fåglarna försökte få till en melodi, när min svarta lurvige skönhet sprang så fort att tassarna knappt rörde marken, så kände jag att jag klarar mig.

Jag lever än!
Föresten, så är mitt humör idag på topp igen!