Emelie

Jag såg denna filmen igår. Näsdukarna förbrukades på löpande band. Jag grät något så fruktansvärt, den är så verklig, så mänsklig och det gör så ont. När filmen var slut så fick jag mig en tankeställare, vem hade stått vid min sida, hållt min hand när smärtorna var som störst? Ibland ska man inte tänka efter.
När jag sedan efter filmen ringde Luddet så grät jag fortfarande, för filmen kändes i hela kroppen efteråt. Den berörde djupt. Han blev lite smått upprörd över att jag sett på filmen och meddelade att han ville inte att jag tittade på sådana filmer för det var helt enkelt inte bra för mig. Då svarade jag, vill du att jag ska blunda för verkligheten?