Emelie

Jovisst, jag somnade igår, men har inte haft en bra sömn överhuvudtaget. Har haft en sådan mardröm, och även om jag vaknat emellanåt så har jag varit tillbaka i samma dröm så fort jag somnat igen.
Drömde att Andreas dött, och det sista vi sagt till varandra var riktigt otrevligt, jag hade sådan ångest över att jag inte kunde ringa och säga förlåt och säga att allt blir bra. En kort stund därefter så var jag vid havet, var ledsen och satt på strandkanten själv, när jag då tittade ner i havet så såg jag ett lik, ringde 112 men de hade för få poliser så ingen kunde komma och hämta kroppen förrän 3 dagar senare. Sedan så tittade jag mig över axeln och då såg jag Andreas mamma komma gående med sina hundar, och hon såg så lugn, glad och fridfull ut. Jag förstod ingenting. Jag tog telefonen och ringde till Roger, en gemensam kompis, och berättade allt, han sa bara; "det är sånt som händer" och skrattade. Därefter förflyttades jag till en stuga som hade en jordkällare som låg bredvid huset. Källaren var mörk, med en lampa i mitten av rummet som gav ett litet sken. Plötsligt så kom en tjej farande från dörröppningen in i rummet och började skrika; "vi måste hitta sylten". Jag förstod ännu mindre. Jag gick ur jordkällaren och stod plötsligt i en klunga med Andreas kompisar, de hade fullt upp med att tänka igenom sina alibin för att inte bli misstänka för hans död. Ingen av dem var skyldig, eller det vet jag iochförsig inte, då poliserna aldrig gav mig en dödsorsak.

Så snälla, ge mig ett livstecken, mina vänner får inte lov att försvinna sådär.
Jag hatar mardrömmar, jag får dem sällan, men när jag väl får dem så har jag lite svårt att släppa den där obehagskänslan av att något har hänt.