Emelie

Varför blir man aldrig nöjd? Varför har människan en inbyggd strävan efter att ständigt vilja ha mer? Mer mer mer mer. Mer är inte ens ett fint ord.

Jag vill, precis som alla andra, också ha mer. Jag vill ha mycket, jag vill ha allt! Sen är definitionen på allt olika, lika olika som alla vi människor är. Jag vill vara lycklig, ha allt som det innebär. Alltså, jag vill ha mer. Samtidigt som jag ibland känner ren och skär lycka, som om det redan är uppfyllt. Men är det verkligen det? Eller det här med lycka, mer och allt det där, det ändras med tiden? För det skulle kunna stämma. När jag var 13 så tänkte jag att fick jag bara köpa den där hundvalpen så skulle jag vara lycklig. Riktigt lycklig, och ingen skulle kunna ändra på det. Jag köpte hundvalpen, min Peo. Han är min lycka. Och när jag tänker på min framtid, på mina äldre dagar när jag sitter ute på verandan i min gungstol och blickar mot horisonten då finns Peo fortfarande där. Han är en symbol för vad som är gott, jag kan inte tänka mig en framtid utan honom. Och även om jag vet att han kommer inte att vara med mig hela mitt liv, jag ska vara glad om han är det ytterliggare 10 år, så kan jag inte koppla bort honom. Han är där.
Nu så tänker jag på att om jag skulle kunna köpa mig det där huset, klara mig helt själv, ha ett stabilot jobb och någon att dela allt detta med så skulle jag vara lycklig. Men frågan är, om man är så inställd på vad man behöver för att bli riktigt lycklig, uppskattar man då det när det väl kommer? Och har man verkligen ögonen med sig så man inte missar ett unikt tillfälle i livet?
Har ni också en symbol för er lycka?