17 augusti 2012 - Inte ett andetag till...
Jag trodde att allt skulle bli annorlunda, nu när vi tagit nästa steg. Men... oron finns där, lika konstant som förut. Om inte värre. Jag är övertygad om att han ska gå. Jag är övertygad om att han bedrar mig när han är på jobbet. Jag vet... Jag vet inte? Jag vet ingenting...
Alla hans jävla knull dyker upp överallt och hör av sig. Vad ska jag ta mig till? Och han bråkar om en dans jag dansade med en gammal vän på hans 30- års fest. Det som han utsätter mig för är värre. Jag blöder... på insidan.
29 maj - Inre konflikt
Känner mig vilse. Jag känner inte igen migsjälv. Jag tycker inte att det är roligt längre.
26 maj - Duga?
Jag är så trött på att känna mig värdelös och otillräcklig. Jag hatar det.
23 maj - Ett slut
Sist vi pratade om ett slut så kändes det bra. Det hade kanske varit det bästa om jag bara hade gått. Folk säger att vi har det turbulent, och det har vi kanske, jag vet inte? Jag känner bara en stor lättnad när jag får vara själv. En viss irritation över att allt lämnas till mig att ordna och reda upp. Jag känner mig bara så fruktansvärt ensam, ledsen och övergiven.
14 maj - Ingen bra människa
Jag är ingen bra människa. Jag är bitter, elak och långsint. Jag säger att jag ska förlåta men i huvudet spelas det upp hela tiden. Jag ser allt. Vad har jag gjort dig?
13 maj - Katastrof
När man tappar bit efter bit .... Upptäcker man det innan katastrofen är ett faktum?
12 maj - Förvirrad
Han är allt jag någonsin vågat drömma och be om. Han är fullkomligt underbar och ändå gör han så ont.
9 maj 2011 - Död
Jag hoppas att du dör en smärtsam död. Nu genast. Jag skiter i att dina barn blir utan mamma. De förtjänar bättre än dig ändå.
Jag hoppas att du dör. Blir påkörd av en buss och att dina inälvor ligger utspridda på asfalten och att ingen, ingen bryr sig om att du ligger där.
Jag hatar att du förstör mitt liv och förhållande.
Jag hoppas att du dör.
7 maj 2012 - Olycklig
Jag är inte lycklig. Jag är olycklig. Riktigt olycklig.
Jag hänger upp mig på ett förflutet, som inte ens är mitt. Jag är svartsjuk och manisk... Kontrollerande... Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det känns som ett blödande sår som jag inte kan sluta att pilla av sårskorpan på.
15 april - Begravning
Gudstjänsten var jättefin, prästen höll ett bra tal. Jag satt och höll mamma i handen, det kändes som om hon behövde det. Efteråt så körde vi upp till kyrkogården. Jag gick fram tillsammans med mormor, jag ville inte att hon skulle behöva gå ensam. Vi kastade våra blommor och sa våra hälsningar. Jag viskade min, alla andra behövde inte höra. Därefter så var det minnesstund i församlingshemmet. Det var trevligt. Passade på att lära Jessica och Joanna lite om nordens geografi.... Mormor och hennes kusin höll två jättefina tal, som fick mina, liksom många andras, ögon att tårfyllas.
Efter att ha sagt hejdå till alla släktingar så körde vi upp till kyrkogården för att titta på alla blommor som lagts på graven. Det var jättevackert.
Prästen sa många tänkvärda ord idag. Att vi ibland tar livet för givet och att dödsfall får oss att inse att livet är alldeles för kort för att lägga ner energi på fel saker.
Så godnatt mormor Ellen, tack för tiden vi fick med dig
Omtanke
För varje dag vi lever kommer vi en dag närmre slutet.
Var rädda om varandra
Nu får det räcka...
Än en gång, varför? 23 år gammal.
Det var som Frida och Wennberg sa, i denna åldern så har livet knappt hunnit komma igång.
Tragiskt, det är så fruktansvärt tragiskt.
Mina tankar går till familj, vänner och andra närstående.
Vila i frid J.
En dyster dag
Idag så var det första dagen efter olyckan och dödsfallet som vi träffades allihopa igen. Alla var dystra och försökte för hans bästa kompis skull hålla god min. A. och jag var inte bästa vänner, det vore lögn att påstå något sådant, men vi pratade när vi sågs, vi hälsade på varandra och visst hade vi varit inne i någon diskussion ibland men nära vänner var vi inte. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig sorgsen och faktiskt sitta och vänta på att få se honom komma gående i korridoren, sådär som han alltid gjorde med väskan nonchalant slängd över ena axeln. Han besatt en pondus och en utstrålning jag inte sett hos många och det var en styrka som jag beundrade.
Det kan inte vara meningen att livet ska ta slut när man är 22 år gammal. Det kan jag bara inte tänka mig.
Mina tankar går till familj, vänner och andra närstående.
Vila i frid
Så var helgen slut...
Idag så har jag, förutom att vara med HeQuille och Alyona i skogen, hållt i en valpkurs och sen spenderat kvällen ute hos Jessica och Roger. Tränade lite med hundarna, tog lite snygga bilder och sedan så blev det en kopp kaffe! En bra avslutning på helgen tycker jag!
HeQuille har kommit på att han är stor kille! Nu har löptikssängen startat och han tycker det är fantastiskt! I och med detta så har han minsann börjat lyfta på benet ordentligt så nu, tycker hansjälv, att han är väldigt manlig när han är ute på promenad... Sen att han inte prickar allt han försöker pricka är en annan sak!
Har fått ett par frågor om vem lilla Alyona är, och det är kanske lika bra att berätta?! Alyona är en av Jennies valpar, på kennel Duke Airelle's (http://hem.bredband.net/tess2000/) och jag har sedan ett par veckor tillbaka blivit extramatte till denna lilla, blivande, gråa valp! Jennie, din lilla valp är superhärlig! HeQuille tycker det är rätt fräckt att ha en liten tjej som följer efter honom vart han än går! Det är inte vem som helst som får bli idol!
En tanke till familjen till lilla Engla. Vart är vår värld på väg?
Ett av Aftonbladets reportage om Engla
Tenta, flytthjälp och kamplåt!
När jag sedan var färdig så körde jag till mormor & morfar för att hjälpa dem att flytta. Där var redan mycket folk som sprang med saker och körde mellan huset och deras nya lägenhet. Jag och Joanna hängde med bort till lägenheten och när vi stod utanför så utspelades följande dialog:
E: - Ååå Joanna, jag har kommit på vem jag skulle ta med mig på dejt!
J: - Säg vem!
E: - Han skitsnygge på Miami Ink!
J: - Han som tatuerar?
E: - Hahahahahaha det gör de ju allihop!
Men här kommer en bild den vrålsnygge tatueraren! Ja, han som tatuerar!
Sen så var det dags för att äta middag, så alla som hjälpte till samlades i mormor & morfars hus för att äta ihopa. När vi ätit färdigt så satt jag, Ellinor och Joanna kvar och pratade lite. Skrattade åt fula bilder i mobilen och sjöng med till lite nostalgilåtar i Ellinors telefon. När Joanna började spela Marija Serifovic - Destiny (alltså förra årets vinnare av Eurovision Song Contest) så utbrister hon:
- Finns denna på engelska?
Så här, Joanna, bara för dig, så kommer musikvideon till denna låt! Den ger mig fortfarande gåshud.
Nu vet jag
Har iallafall tagit ett stort steg nu och vi får se var det slutar och vad det i slutet innebär.
Men igår när jag och Andrea pratade så fick jag ett nytt perspektiv och det kändes skönt att kunna se på allt ur en ny synvinkel. På ett typiskt Andreasätt så påpekade hon vad jag kanske tidigare missat och gav mig en fingervisning åt hur jag skulle kunna tänka nu. Jag vet inte, men jag får se. Vad jag iallafall berättade för henne var mina drömmar och mina planer. Jag är fortfarande inte på det klara med hur allt kommer att bli, vad jag ska göra, men mina drömmar är där. Jag ser framför mig hur allt skulle kunna bli, hur allt ska bli, men vägen dit känns lite snårig och krånglig. Men jag ska dit. Sen om ni vill vara med på vägen, det är upp till er.
Jag bryr mig alldeles för mycket om vad alla tycker och tänker om mig. Jag vet att skitsnack redan är i omlopp och jag orkar inte längre bry mig, orkar inte längre påpeka all osanning, för folk väljer ändå vem de vill lyssna på, och det är inte mig. Det är mycket mer spännande att få hitta på en massa saker och sedan se vilka konsekvenser det ger i slutet. Stå för det ni säger, och har ni något problem så säg det till mig istället för att gå och förstora och förstöra allt. Jag är så ledsen och besviken på de flesta.
Just nu är jag bara ledsen och fruktansvärt ensam.
Tanke
Självförtroende
MEN igår så skämdes jag över migsjälv. Över hela min existens, och det var något som jag inte gjort på väldigt väldigt länge. Jag har förlikat mig med tanken på vem jag är, vad jag kan och vad jag vill. Men igår så rasade det fullständigt. Jag blev jätteledsen och jag är så tacksam över att Emma var där, hon visade den ilska som jag ville få fram men som försvann någonstans med gråten. Och jag ska aldrig ha det så igen. Jag ska inte omge mig av människor som får mig att må dåligt på ena eller andra viset, medvetet eller omedvetet. Det är jag alldeles för stolt, envis och tjurskallig för. Fråga inte om du inte vill veta svaret. Jag kommer inte alltid att vänta här. Mitt liv går vidare.
Chockad
Hon finns inte längre här med oss.
Jag är chockad. Hon blev 24 år gammal.
Livet ska inte ta slut när man är så ung, man ska ha hela framför sig.
Jag vet inte vad jag ska säga. Mina tankar går till hennes familj.
R.I.P. Erika, sov så gott
Lev var dag som om den vore den sista.
Perfekt lycka
Ååå vad jag längtar till våren, skogen fylld utav vitsippor och fågelsång! Så härligt!
I speciella ögonblick känns livet så lätt och allting är rätt. I sådana ögonblick känner jag mig riktigt lycklig, livet känns perfekt. Just den där stunden, de där sekunderna, är så fantastiska. Jag kan leva på dem i flera dagar efteråt.
