Emelie

12 februari, igår samtidigt som det var så längesedan. Jag var tvungen att släppa taget, att säga farväl till min bäste vän. Min HeQuille. Jag har inte kunnat skriva här innan, det har gjort så fruktansvärt ont.

HeQuille mådde inte längre bra, hans höfter gjorde så ont att han inte längre kunde leva ett normalt och aktivt liv. När ens älskade vän ligger på golvet och inte längre kan ta sig upp så måste man ta beslut som aldrig kommer kännas enkla.

HeQuille gav mig så mycket, jag vet inte om jag gav honom hälften. Men jag hoppas att han hade ett bra liv här hos mig. Jag hör honom gå genom hallen på nätterna, och jag kan fortfarande höra hur han dricker sitt sista vatten för dagen. Jag hör honom lägga sig tillrätta i bia- bädden och hur han drar en lättnadens suck.
Jag känner fortfarande hans nos mot min kind när jag vaknar på morgonen. Jag känner hur kärleken till min vän, min älskade vän, strömmar genom kroppen när jag ser framför mig hur han hoppar upp i sängen för att få säga hej. Jag ser, hör och känner allt det där.

När jag nu ser tillbaka kan jag inte för mitt liv begripa var jag fick den extra kraften ifrån. Hur jag kunde lägga mig bredvid honom på golvet och låta tårarna strömma i pälsen. Hur vi kunde gå in på djursjukhuset, lägga oss ner och vänta på vad som komma skulle. Vi låg där sida vid sida, med hans huvud på min arm. Jag smekte honom över ögonen, pussade honom på nosen och tackade honom för allt. För att han fick komma till just mig, för att jag fick dela denna tid med honom. Jag har varit så oerhört stolt över honom, över att han var min. Just min, och ingen annans. När hans vackra ögon inte längre var seende, när hans andedräkt inte längre var varm mot min hud tog vår resa tillsammans slut.

Tack min älskade vän, du är alltid med mig, vart jag än går.
Min dröm slog in, du blev min.
20070723 - 20100212