Emelie

12 februari, igår samtidigt som det var så längesedan. Jag var tvungen att släppa taget, att säga farväl till min bäste vän. Min HeQuille. Jag har inte kunnat skriva här innan, det har gjort så fruktansvärt ont.

HeQuille mådde inte längre bra, hans höfter gjorde så ont att han inte längre kunde leva ett normalt och aktivt liv. När ens älskade vän ligger på golvet och inte längre kan ta sig upp så måste man ta beslut som aldrig kommer kännas enkla.

HeQuille gav mig så mycket, jag vet inte om jag gav honom hälften. Men jag hoppas att han hade ett bra liv här hos mig. Jag hör honom gå genom hallen på nätterna, och jag kan fortfarande höra hur han dricker sitt sista vatten för dagen. Jag hör honom lägga sig tillrätta i bia- bädden och hur han drar en lättnadens suck.
Jag känner fortfarande hans nos mot min kind när jag vaknar på morgonen. Jag känner hur kärleken till min vän, min älskade vän, strömmar genom kroppen när jag ser framför mig hur han hoppar upp i sängen för att få säga hej. Jag ser, hör och känner allt det där.

När jag nu ser tillbaka kan jag inte för mitt liv begripa var jag fick den extra kraften ifrån. Hur jag kunde lägga mig bredvid honom på golvet och låta tårarna strömma i pälsen. Hur vi kunde gå in på djursjukhuset, lägga oss ner och vänta på vad som komma skulle. Vi låg där sida vid sida, med hans huvud på min arm. Jag smekte honom över ögonen, pussade honom på nosen och tackade honom för allt. För att han fick komma till just mig, för att jag fick dela denna tid med honom. Jag har varit så oerhört stolt över honom, över att han var min. Just min, och ingen annans. När hans vackra ögon inte längre var seende, när hans andedräkt inte längre var varm mot min hud tog vår resa tillsammans slut.

Tack min älskade vän, du är alltid med mig, vart jag än går.
Min dröm slog in, du blev min.
20070723 - 20100212

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ååå vad skönt det var. Behövde få skrika.

Fick idag uppmaningen att skriva av mig, att försöka berätta om Peo och varför han inte längre finns här hos mig. Har fortfarande svårt att prata om det, och jag har ännu svårare för att acceptera det. Fast att jag i huvudet vet att det var rätt för honom känns det inte rätt i mitt hjärta. Det tror jag aldrig att det kommer att göra. Han skulle vara kvar, alltid, hos mig.

För ca 3,5 år sedan blev Peo påsprungen av en stor hund när de var lösa under en promenad. Peo stod och snusade på en god fläck han hittat och var inte alls beredd på den fart och tyngd den stora hunden kom med rakt på honom. Han rullade runt ett par varv på gräset, men reste sig snabbt igen och gick tillbaka till sin gräsfläck. Jag tänkte inte mer på det, då Dvärgschnauzern inte är känd för att vara en pipig och känslig ras, så vi gick hemåt igen.
En tid senare började hans humör förändras. Han blev grinigare mot andra hundar som var påträngande och han blev ännu mer bunden till mig. Jag valde då att kastrera honom, då han alltid varit en maskulin hane med mycket pondus och jädra anamma, och dessvärre också helt förtvivlad när tikarna i flocken löpt. Efter kastreringen så blev hans humör jämnare och jag började känna igen min "gamla" Peo. Det var härligt!
När jag sedan hösten -05 började min instuktörsutbildning på Hand med Hund så gick det upp ett ljus för mig. Jag

kommer ihåg det som om det vore igår. Vi pratade om ryggskador och dess inverkan på både hundens fysiska och psykiska jag. Allt stämde på Peo. Det var något som inte stod rätt till i hans rygg eller nacke.
Jag fick då rådet att ta kontakt med Elisabeth som är en fantastiskt trevlig människa och duktig kiropraktor för både

människa, häst och hund. Jag och Peo åkte dit och påbörjade en behandlingsprocess. Det visade sig då att Peo fått allvarliga skador på både sin nacke, rygg och länd. Jag är dock inte tillräckligt kunnig för att exakt kunna redogöra för skadorna, men de var iallafall omfattande och krävde tid och behandling. Vi började då komma dit ungefär var 10:e dag och i början så gav de önskat resultat. Hans rygg var inte längre så låst, han kunde röra ordentligt på nacken och han fick ett helt annat steg då hans "höfter" kunde röra sig normalt igen. Vi kompletterade samtidigt med att gå till hundmassör på regelbunden basis. På sommarhalvåret fick han simma för att stärka kroppens muskulatur, då om hans rygg inte orkade hålla samman så kunde muskulaturen rädda upp honom.
Vintern 06/07 slutade framstegen att komma. Han blev mer och mer "grinig"  och trött, och man såg i hans blick att

han mådde inte bra. I samma veva tog jag honom till veterinären för en riktig genomkontroll igen, och var då orolig för att hans hjärta skulle vara i obalans. Undersökningen gav ingenting, utan jag hade en "helt" frisk hund.
Jag började nu känna mig väldigt hjälplös. Han började även ge sig på Vilda (min systers hund) oftare och oftare, och han slutade inte. Han började använda sig utav "bäst att hugga innan jag vet vad den andra ska göra" men aldrig på någon hund utanför flocken. När han kom bort så blev han helt annorlunda, han spelade charader, höll masken, och lyckades lura icke hundmänniskor lätt som en plätt, ja även en del hundmänniskor som inte kände honom. Peo var stark. Det var bara när vi var ensamma, när han kröp upp i knäet, tittade mig i ögonen, som jag verkligen kunde se in i hans själ och känna det han kände. Det värkte i mitt hjärta. Min älskade hund. Vad har jag gjort för fel?
Sommaren kom och i samma veva så blev det klart att jag skulle få hem en liten briardvalp, min HeQuille. Jag hade väldigt dubbla känslor under HeQuilles första levnadsveckor. Peo mådde dåligt, det var oro i flocken och mitt i allt detdär så skulle en ny individ få ta plats. Han skulle komma hem till mig för att jag ville det. För att jag ville utvecklas. För att jag inte kände att det var rätt av mig att ta så mycket utav Peos energi till träning som jag hade intresse av. Men jag tog beslutet att ta hem HeQuille, och det är inget jag ångrar idag. Något som har sårat mig oerhört är när människor, som i mina ögon inte begripit bättre, har sagt "ut med den gamle och in med den nye". För så var det inte. Och om man känner mig, och om man visste något om min och Peos relation så var det att han var prioritet nummer 1 för mig. Alltid.
Peo gav sig på HeQuille en gång. Och det var en gång för mycket. Han hade redan orsakat beteendeproblem hos Vilda mot andra hundar utanför flocken, och jag ville inte att han skulle få förstöra någon igen. Jag tog kontakt med alla hundkunniga människor som följt min och Peos resa, så som hundpykolog, hundmassör, kiropraktor och hundinstruktörer. Alla var överens. Det fanns inget mer jag kunde göra om jag inte ville sätta honom på smärtstillande och droga ner honom för att han skulle slippa sin smärta. Det var och är emot mina principer. Så självisk kunde jag inte vara. Det är för mig inget riktigt hundliv.
Så tisdagen den 25 september klockan 18.00 fick vi tid för avlivning. Dagarna innan grät jag mig igenom. HeQuille fick stå till sidan helt, Peo var det enda jag såg. Jag grät och grät, och försökte på samma gång göra hans sista dagar i livet så glädjefyllda som det bara gick.
Kvällen den 24:e är någon som jag aldrig kommer att glömma. Jag ville ha honom hos mig när jag skulle sova. Så fort jag tittade på honom så blödde mitt hjärta och tårarna rann igen. Hur skulle jag kunna ta bort min bäste vän? Jag berättade hur mycket han betydde för mig, hur mycket jag uppskattade tiden jag fått tillsammans med honom och hur mycket jag kom till att sakna honom. Jag grät mig till sömns den natten.
Till slut kom vår sista dag tillsammans. Han var med mig på jobbet, och jag grät mig igenom hela dagen. Jag såg på klockan och tänkte hela tiden "såhär dags imorgon finns han inte längre hos mig". Jag visste att jag vilken stund som helst kunde ringa och avboka tiden, skjuta upp mitt beslut, men samtidigt så skulle det inte göra saken lättare. Jag hade bestämt mig. Det var det bästa för Peo.
Jag kommer alltid att vara evigt tacksam för att min mamma följde med mig. Hon körde mig dit, då jag skakade så

mycket i hela kroppen att jag inte kunde köra, eller knappt gå. Peo gick glatt in på veterinärstationen och vi gick in i

rummet där det skulle ske. Veterinären förklarade på ett hänsynsfullt sätt hur det hela kom till att gå till, vilket jag idag verkligen respekterar honom för. Det kan inte ha varit lätt när jag satt storgråtandes och höll om min älskade hund. Vi satte oss ner på golvet och han fick vara på sin älsklingsfäll. Jag hade tagit med mig hans mjukosttub, som han satt och slickade på när han fick den första sprutan. Han tyckte mycket om mjukost. Efter en stund så la jag undan tuben då han började bli dåsig och han la sig ner. Jag höll min hand framför hans nos så han skulle känna min doft och veta att jag var nära. Samtidigt så klappade jag honom med lugna, smekande tag längs sidan och jag kände hur hans andetag blev lugnare och lugnare. Han pussade på min hand, la sitt huvud tillrätta i min handflata och behöll det så. Han hade sin blick riktad i min och jag kände att han försvann allt mer ifrån mig. Tiden var lång. Veterinären lyssnade med jämna mellanrum på hans hjärta, men Peo kämpade emot. Han ville finnas kvar. Och jag vet att det är egoistiskt, men jag önskar och hoppas att det var för att han inte ville lämna mig. Men jag hoppas samtidigt att han inte var rädd, utan att han kände att jag var med och hos honom. Så nära som vi alltid varit innan.Efter en halvtimme blev det dags för den andra och sista sprutan. Veterinären sa att han tyckte att jag skulle titta bort, då det ser obehagligt ut när de sticker in nålen rakt i hjärtat. Jag vände mitt ansikte mot min mammas axel och lät tårarna strömma fritt. När veterinären dragit ut nålen sa han till mig att nu var det över. Jag kunde titta igen.När hundar fått den sista sprutan kan det förekomma reflexer i muskulaturen, och det kan upplevas som om de lever fast att hjärtat har stannat. Peo rörde sig mycket och hans lungor drog djupa suckar. Han var borta. Jag fortsatte att klappa honom, och hans underbara ögon som alltid varit fyllda av ljus och liv hade nu slocknat. Jag minns att jag tog upp honom i famnen och höll honom hårt och nära och lät tårarna rinna i hans päls. Jag berättade om och om igen om hur mycket jag älskade honom och att jag gjort detta för hans skull. Jag hoppade då och jag hoppas nu att han förstår mitt beslut.
Timmarna därefter passerade som i en dimma. Jag har svaga minnen av att jag kom hem, satt med honom i knäet i timmar innan jag var redo för att begrava honom. Att behöva lägga ner honom i jorden, kall och ensam var fruktansvärt. Att behöva lämna honom där var ännu värre. Han vilar bredvid Sigge, min systers hund som hon bara 3 månader tidigare behövt ta bort pga cancer.
Under hela tiden jag skrivit detta har mina tårar forsat. Jag har säkert missat ett par saker, men jag tror att allt det som jag verkligen behövde får ut mig finns med. Fast att jag vet att jag gjorde det för hans skull, med hans bästa för ögonen så känns det inte rätt i mitt hjärta. Han kommer alltid att finnas där, i mitt hjärtas allra varmaste vrå, där finns han, full av liv och glädje. Och jag kan skymta hans ögon under luggen som säger "du och jag matte, alltid du och jag". Och någonstans så väntar han på mig, vi kommer att ses igen.
Tack för allt min älskade vän!