Emelie

Känner mig vilse. Jag känner inte igen migsjälv. Jag tycker inte att det är roligt längre.

Jag är så trött på att känna mig värdelös och otillräcklig. Jag hatar det.

Sist vi pratade om ett slut så kändes det bra. Det hade kanske varit det bästa om jag bara hade gått. Folk säger att vi har det turbulent, och det har vi kanske, jag vet inte? Jag känner bara en stor lättnad när jag får vara själv. En viss irritation över att allt lämnas till mig att ordna och reda upp. Jag känner mig bara så fruktansvärt ensam, ledsen och övergiven.

Jag är ingen bra människa. Jag är bitter, elak och långsint. Jag säger att jag ska förlåta men i huvudet spelas det upp hela tiden. Jag ser allt. Vad har jag gjort dig?

När man tappar bit efter bit .... Upptäcker man det innan katastrofen är ett faktum?

Han är allt jag någonsin vågat drömma och be om. Han är fullkomligt underbar och ändå gör han så ont.

Jag hoppas att du dör en smärtsam död. Nu genast. Jag skiter i att dina barn blir utan mamma. De förtjänar bättre än dig ändå.
Jag hoppas att du dör. Blir påkörd av en buss och att dina inälvor ligger utspridda på asfalten och att ingen, ingen bryr sig om att du ligger där.
Jag hatar att du förstör mitt liv och förhållande.
Jag hoppas att du dör.

Jag är inte lycklig. Jag är olycklig. Riktigt olycklig.

Jag hänger upp mig på ett förflutet, som inte ens är mitt. Jag är svartsjuk och manisk... Kontrollerande... Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det känns som ett blödande sår som jag inte kan sluta att pilla av sårskorpan på.