Emelie

Vi har alltid stått varandra nära trots att våra personligheter går skilt i sär. Vi är varandras raka motsats. Det jag gillar, det hatar hon, och tvärtom, och jag tror att det är det som gör att vi funkar så bra ihop.
Vi kan driva allt till sin yttersta spets. Skämt, utmaningar och dylikt utan att någon av oss backar ur.

När hon var liten var jag hennes skyddsängel, på både gott och ont. Ellinor var nämligen väldigt blyg i stora folksamlingar, exempelvis kalas, och för att hon skulle känna sig trygg pratade jag i hennes ställe. Sen kan man fråga sig om det var en bra eller dålig sak.

Något som förde oss ännu närmre var när jag köpte min hund, då Ellinor redan hade sin sedan 2 år tillbaka. Nu kunde vi träna hundarna ihop, ut och gå, och bara sitta ute i trädgården med våra hundar och bara vara. För vi behöver inte prata för att veta var vi har varann, vår tystnad är talande.

Det är bara 1,5 år mellan oss, och konstigt är att ibland känns det som om vi är jämngamla och ibland som om det är galaxer emellan. En normal syskonrelation.

Innan jag började i Svalöv så var vi alltid ihop, gjorde allting tillsammans och trivdes jättebra med det. Men när jag sedan flyttade till Svalöv så mådde vi båda två jättedåligt. Ellinor kunde inte sova och grät sig till sömns på kvällarna, och jag blev deprimerad.

Jag fick dåligt samvete och undrade om jag verkligen valt rätt. Det hade kanske varit bättre för båda om jag stannat kvar hemma. Då hade livet fortsatt att gå sin stilla gång och vi hade fortfarande varit bästa vänner, på heltid. För det var vad vi var, bästisar!