Emelie

Om kärlek vore lätt, skulle man kämpa för det då? Om kärlek infann sig snabbt, skulle man då veta när man hittat rätt? Om alla hade haft personkemi, hade det då funnits en för alla?

Nu ikväll blev jag deprimerad. Jag började tänka på allt jag inte har. Jag vet att det är fel, och att man istället ska lägga tid och energi på att värna om det man redan har. Men om livet känns tomt emellanåt, som om det är något som fattas, är det då fel? Dessutom är jag rädd. Jag tycker att det är läskigt, bara tanken på att ge så mycket av sig själv till någon annan gör mig skraj. För tänk så uppskattas inte det man ger, eller tänk så får man inte tillbaka något, eller tänk om... Det är farligt att tänka om. Men vad jag är rädd för är att förlora mig själv, att förändras och bli någon helt annan. Det vill inte jag. Jag vill vara jag, men samtidigt kunna anpassa mig och förändras till något bra, till något gemensamt. Det känns som om jag funderar för mycket. Som sagt, det är farligt att tänka om.
Men varför är det då lättare att leva i dåtiden, än i framtiden? Att gå och älta det som hänt, till ingen anledning, det går ändå inte att förändra. Jag blev bränd, och det är bara att gå vidare. Vilket jag egentligen tycker att jag har, även om jag retar mig på det emellanåt. Om det var jag eller han, förmodligen jag. Jag var feg. Jag vågade inte chansa, för tänk så blev det fel. Men jag ångrar mig, för tänk så hade det blivit helt rätt.

<3 Peo <3