Gråt 2
Om tårarna föll i onsdags så var det inget emot igår. Jag grät frånochmed att McLeod's Daughters började till det slutade. Det var fruktansvärt. Näsdukarna förbrukades på löpande band, rösten försvann och tårarna forsade. Och visst gråter jag till någon film ibland, men det här var inte bara några tårar som föll, det var riktig, äkta gråt med allt vad det innebär. Vad håller denna tv- serien på att förvandla mig till?!
Julia kom in i rummet, hon pratade i telefon, men hon var tvungen att lägga på då hon höll på att skratta ihjäl sig åt synen att jag satt helt förtvivlad och grät i soffan. Hon trodde först att något allvarligt hade hänt, att HeQuille var sjuk/skadad eller något, och efter hon förstått den riktiga anledningen så var hon tvungen att sätta sig i soffan och titta på mig den resterande halvtimmen.
"Jag visste inte att du kunde vara så känslosam"