Emelie

Drabbas ni också av sådana? Jag är inne i min årliga just nu. Allting känns värdelöst och hemskt. Det ända som är positivt med den är att jag och Johannes mår dåligt samtidigt, vilket innbär att vi pratar med varann flera gånger om dagen bara för att få prata med någon som förstår. Det har varit så i många år nu, han är en mycket  värdefull vän och det brukar jag säga till honom så att han vet om det. Om jag inte säger det, hur ska han då kunna veta?

Har kikat ännu mer på utbildningar, då jag inte är säker på att jag kommer in i Umeå eller Skara så måste jag ha lite alternativ, och nu tittar jag lite på Stockholm och Göteborg också. Det känns så avlägset, så långt borta, men jag antar att om jag ska följa min dröm så måste jag våga. Mitt problem är dock att jag inte vill åka själv, jag vill ha någon med mig, men ingen kan/vill så vad gör jag då? Ska jag strunta i att följa drömmen pga min rädsla eller ska jag ta steget? Jag vet att jag hade klarat det, jag vill tro det iallafall.

Imorgon ska jag städa, det måste jag. Skjuter upp det hela tiden, men nu så är jag trött på det. Refererar mycket till livet, men det känns som om det blir klarare för mig då, att ingenting blir bättre av att man skjuter upp det. Ta itu med dina spöken så känns livet lättare sedan. Svarade jag inte lite på min egen fråga i föregående stycke nu?

Visst är jag kanske lite av en ensamvarg emellanåt, men just idag så känner jag att jag hade velat lyssna på någons andetag när jag ska sova.