Emelie

Har precis haft hundmys, visst är det härligt. Jag saknar Peo mycket i de stunderna, det var han och jag på något speciellt sätt. När Peo ville vara nära så kröp han upp i famnen och upp med ansiktet i mitt och suckade, pussades lite och lade sen sitt huvud mot min hals, precis som om han ville säga "du och jag matte, du & jag". Jag blir fortfarande ledsen när jag minns.

HeQuille är lite mer brysk i sitt mys, men det kan kanske också bero på hans lite större kroppshydda? Iallafall så hoppar han upp i knäet och landar med en duns, sen far han upp precis som om han glömt att han ger alltid matte en puss (lägg plural på det ordet!) innan han kan slappna av och när det är gjort så lägger han sig ner igen och suckar tungt. Kommer snart till ro och kryper så nära som det bara går. Han är mysig min lille knodd.

Jag förstår inte hur människor kan klara sig utan hundmys... isåfall har de aldrig myst med några hundar som är så underbara som mina.

Peo och HeQuille

Igår så tog jag i Peos koppel och sele för första gången sedan han gick bort. Jag bara satt och kramade det hårt och återigen så kändes det så overkligt att han inte finns hos mig längre. Jag bara väntade på att han skulle dyka upp, skälla till lite, hoppa upp på mig och ge mig den där blicken "kom igen nu matte så hittar vi på något roligt, du och jag, precis som vanligt". Men Peo kom inte, han skällde inte, han hoppade inte på mig och jag fick inte den där blicken. Jag tittade rakt ut i luften och mindes. Försökte komma ihåg hur hans närhet kändes, men jag fick anstränga mig hårt för att få fram en minnesbild. Uppelvelser och minnen kan blekna av sorg. Jag sörjer fortfarande.

Jag läste en jättefin artikel i Hundliv där det stod just om sorgen efter sin hund, vilka olika stadier man gick igenom och hur djupt man kan sörja. Det är en familjemedlem, en del av sig själv i en annan kropp. Så har ni möjlighet läs den. Jag lovar, den berör.