Emelie

Älskade morfar. Den kämparglöden som Du visat under det senaste 1,5 året är beundransvärd. Jag förstår inte hur Du orkat ta dig upp alla dagar och bemött en ny dag när det varit som mörkast. Jag pratar med mormor dagligen och jag vet att hon är tacksam för att jag finns där, det låter hon mig alltid höra. Jag hoppas att jag kan vara ett lika stort stöd för henne som hon alltid varit för mig.
Jag har varit hos morfar ett par gånger denna veckan. I fredags sov han mest, och jag satt och höll honom i handen och pratade, emellanåt fick jag svar. När jag varit och hälsat på så har jag alltid frågat honom om han känner igen mig, och varje gång jag frågar är jag så rädd för att han ska säga nej. I fredags så ställde jag frågan återigen och då svarade han "varför skulle jag inte det?". Underbara Du. Tårarna slutar inte rinna, jag är så rädd för att slutet ska komma alldeles för snart. Kom igen morfar, nu tar vi sats, vi måste ta oss vidare. Ta fram karta och kompass, åt vilken håll är norr? Nu ger vi oss av, nu tar vi oss till målet, nästa livsstig, tillsammans.