En dyster dag
Idag så var det första dagen efter olyckan och dödsfallet som vi träffades allihopa igen. Alla var dystra och försökte för hans bästa kompis skull hålla god min. A. och jag var inte bästa vänner, det vore lögn att påstå något sådant, men vi pratade när vi sågs, vi hälsade på varandra och visst hade vi varit inne i någon diskussion ibland men nära vänner var vi inte. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig sorgsen och faktiskt sitta och vänta på att få se honom komma gående i korridoren, sådär som han alltid gjorde med väskan nonchalant slängd över ena axeln. Han besatt en pondus och en utstrålning jag inte sett hos många och det var en styrka som jag beundrade.
Det kan inte vara meningen att livet ska ta slut när man är 22 år gammal. Det kan jag bara inte tänka mig.
Mina tankar går till familj, vänner och andra närstående.
Vila i frid
Usch detta var ju inget skoj inlägg. var det en vän till dig som gått bort? Aldrig skoj....förra året var oxå ett sånt år då bekanta dog i olyckor...tragiskt....Kram
