Emelie

Jag anser mig ha ett rättså gott självförtroende. Jag vet vad jag kan och jag vet att jag gör det bra. Jag kan ta åsikter och kritik men är sämre på att ta emot beröm, vilket jag å andra sidan anser mig vara duktig på att ge. Jag har många kompisar och en del goda vänner och jag anser mig vara en god vän åt dessa tillbaka. Ibland får jag stunder där jag är så tacksam för att få vara just jag och att jag får syssla med det jag verkligen vill.
MEN igår så skämdes jag över migsjälv. Över hela min existens, och det var något som jag inte gjort på väldigt väldigt länge. Jag har förlikat mig med tanken på vem jag är, vad jag kan och vad jag vill. Men igår så rasade det fullständigt. Jag blev jätteledsen och jag är så tacksam över att Emma var där, hon visade den ilska som jag ville få fram men som försvann någonstans med gråten. Och jag ska aldrig ha det så igen. Jag ska inte omge mig av människor som får mig att må dåligt på ena eller andra viset, medvetet eller omedvetet. Det är jag alldeles för stolt, envis och tjurskallig för. Fråga inte om du inte vill veta svaret. Jag kommer inte alltid att vänta här. Mitt liv går vidare.