Emelie

Och så var dagen här, dagen som jag tänkt på och faktiskt fruktat. Idag är det 1 år sedan Peo togs bort. Emellanåt känns det som igår och ibland som om det var en halv evighet sedan. Ibland så kan jag fortfarande höra hans klor som slog mot parkettgolvet, hans skall när jag frågade "ska vi gå ut?". Jag kan fortfarande ibland stå och kalla hans namn när jag och HeQuille är ute sista rundan, det gör fortfarande ont när jag kommer på migsjälv med att stå och vänta på att han faktiskt ska dyka upp. När jag ska skriva ett sms och ska skriva ordet "sen" så kommer alltid Peo upp. Det tog flera veckor innan jag kunde se det där, och inte börja gråta.
Nu så kan jag minnas saker vi gjorde med glädje, jag kan berätta historier och börja skratta åt dem själv och jag vet att jag har kommit en bit på vägen i läkningsprocessen. Jag kommer alltid att sakna honom, men han finns med mig, i mitt hjärtas allra varmaste vrå, där kommer han alltid att finnas.

Tack för allt min älskade vän, godnatt mitt hjärta, vi ses snart igen