Emelie

Idag, klockan 10.00, ringde det i kyrkoklockorna för mormor Ellen.
Jag kan inte längre vara ledsen, jag vet att tårarna kommer att falla på begravningen, men just nu så är mina ögon torra. Jag orkar inte vara ledsen, jag vill inte vara ledsen. Jag vill minnas med glädje och inte med sorg.
Idag så skulle jag dricka ett glas saft, blandade mig ett glas, slängde en blick mot glasflaskan med saften och log. Inte förrän då reflekterade jag över att det var saften som mormor Ellen alltid bjöd på, och som bara dracks hemma hos henne.
Jag minns alla fikastuder vid hennes köksbord, när hon de senaste åren ständigt påpekade att jag var/är giftasvuxen. Jag brukade skratta till svar och då började hon fnissa, på ett såntdär mormor Ellen vis. Det var så sött.
Sist jag var där och fikade så hade jag HeQuille med mig, hon tyckte om honom och tyckte han var väldigt duktig, men att jag var lite sträng som inte ville bjuda honom på choklad!
Jag vill minnas med glädje och med tacksamhet. Det är inte alla som får lov att växa upp och lära känna sin gammelmormor. Jag fick göra det, och det är jag glad över, därför ska jag inte fälla tårar för de år som hon inte kommer att vara med oss. Tack för allt!